Då man jobbar med folksagor, konstsagor och uråldriga berättelser händer det att man stöter på människor med en raljerande och undervärderande attityd till sagorna. Sagor läser och berättar man för små barn eller möjligen för vuxna som är lite barnsliga, världsfrånvända och inte speciellt intelligenta, handlingskraftiga rationellt-tekniska moderna människor. Människorna man möter har ett lite skämtsamt flin i ansiktet och de säger "jasså, jaha så nu ska det bli lite sagor då" sedan ler de lite snett och välkomnar sagotanten. I deras ansikte kan man läsa deras tankar "har du då inget viktigare att syssla med, stackars människa...? På vilket århundrade lever dendär dammiga biblioteksmänniskan..." Denhär attityden kan man se både hos kvinnor och män, dock tyvärr ännu oftare hos män. Jag ser medlidsamt på dem och tänker på den manliga förebild för läsning som de borde vara för sina barn därhemma. Att avfärda sagorna är ett fruktlöst försök att göra sig oberoende av gamla sanningar, en rädsla eller en hjälplös protest för att få hävda sin självbestämmande rätt, sin livskontroll i den rationella världen.
För mig är sagorna sanningen. Knappast någonting är sannare än sagorna.
Sagorna är sannare, tydligare, mera rättvisa än jag och hela världen omkring mig. Sanningen finns på en högre nivå. Den är avskalad, renodlad, den sträcker sig bortom berättelsens detaljer. Den som har förmågan att läsa undertexter, den som har visdom nog att se ända till bottnet, den kan jämföra sitt liv, dra paralleller, finna förståelse, tröst och visdom även under sitt vuxenliv i sagornas majestätiska djup. Människan borde inte försöka värja sig mot dessa. De berör oss alla från tidernas begynnelse till tidernas slut. Vågar du se hur relevant en saga är i ditt liv eller blundar och bortföklarar du hellre?

Agneta Möller-Salmela
Läslustambassadör.